Sebastian Wikholm
Vårens nyhetsflöde har präglats av oroligheter inom banksektorn. Schweiziska statens avskrivning av AT1-obligationer hos Credit Suisse, i samband med UBS-fusionen, har gett upphov till flera frågor rörande bankernas kapitalstrukturer, AT1-obligationer i allmänhet och deras förhållande till strukturerade placeringar. I det här blogginlägget ska vi göra ett försök att reda ut dessa frågor.
I den moderna ekonomin utgör banker en central del av finanssektorn och spelar en kritisk roll i ekonomiska transaktioner. För att garantera att bankerna fungerar effektivt och hanterar kunders insättningar på ett säkert sätt, är det nödvändigt med en robust kapitalstruktur som kan hantera både risker och möjligheter.
Bankers kapitalstruktur är uppbyggd av två huvudsakliga komponenter: eget kapital och skulder. Eget kapital, som tillhör aktieägarna, representerar den del av bankens finanser som inte är skuld och som kan användas för att möta förluster eller expandera verksamheten. Skulder, å andra sidan, representerar de pengar som banken har lånat från andra källor. Det kan handla om lån från andra banker, inlåning från bankens kunder, eller skuldförbindelser till investerare. Det senare utgörs primärt av olika typer av obligationsinstrument, vilket är fokusområdet i denna artikel. Här brukar man dela upp det i två typer av skulder: seniora och juniora.
Seniora skulder har högre prioritet vid återbetalning än juniora skulder. Det innebär att om en bank hamnar i en situation där den inte kan återbetala alla sina skulder, kommer de seniora skulderna att betalas före de juniora skulderna. Eftersom seniora skulder anses mindre riskfyllda på grund av deras högre återbetalningsprioritet, förväntar sig investerare vanligtvis en lägre avkastning på dessa jämfört med juniora skulder. Det är värt att understryka att en investerare alltid på förhand vet om de investerar i bankens seniora eller juniora skulder och fattar sitt beslut baserat på riskpreferenser och avkastningskrav.
Banker använder juniora skulder för att öka sin avkastning genom att ta större risker, medan de använder seniora skulder för att minska risken genom att säkerställa prioriterad återbetalning. Denna balans mellan seniora och juniora skulder gör det möjligt för bankerna att effektivt hantera risk och samtidigt erbjuda investerare en avkastning som är proportionell mot den risk de tar.
AT1-obligationer, en förkortning av "additional tier one capital" och även kända som CoCos (contingent convertible bonds), är hybridobligationer som utgör en del av bankens juniora skulder i kapitalstrukturen. Liksom andra typer av obligationer är dessa skuldinstrument som ger investerare en ränta i utbyte mot att de lånar ut pengar till banken.
Det som särskiljer AT1-obligationer är att de inte har något fastställt utgångsdatum, utan löper tills banken väljer att lösa in dem på någon av de förutbestämda inlösenpunkterna. De innehåller även en klausul som ger banken rätt att skriva ned värdet på obligationerna eller konvertera dem till aktier om bankens regulatoriska kapital (CET1-kvot) sjunker under en viss nivå. AT1-obligationernas huvudsyfte är således att vara en del av bankens så kallade "bail-in-able assets", det vill säga instrument med lägre kapitalkostnad än eget kapital, men som alltjämt ger liknande egenskaper i ett stressat scenario.
AT1-obligationer betraktas generellt som högriskinvesteringar, eftersom de medför en större risk för investerare jämfört med investeringar i bankens seniora skulder. De positioneras längre ner i bankens kapitalstruktur än traditionella obligationer, men högre upp än aktier. Det innebär att om banken skulle drabbas av ekonomiska problem och gå i konkurs, riskerar investerare i AT1-obligationer att förlora hela eller delar av sin investering.
I samband med UBS:s uppköp av Credit Suisse skrev den schweiziska finansmarknadsmyndigheten ner samtliga AT1-obligationer till noll. Denna nedskrivning skedde före det att andra risktillgångar, som normalt anses ha högre prioritet, hade skrivits ner. Detta sågs av många som ett kontroversiellt agerande, eftersom det innebar att aktieägare – som är tänkta att ta den första förlusten – fick ta del av uppköpserbjudandet som innebar 0,76 schweizerfranc per aktie, medan innehavarna av bankens AT1-obligationer förlorade hela sitt värde.
Händelsen skapade oro på marknaden för AT1-obligationer utfärdade av andra europeiska banker. Strax därefter meddelade EU:s regulatorer att de tänker fortsätta att lägga eventuella förluster på aktieägarna före obligationsägarna inom EU. Bank of England och Singapores centralbank, bland andra, gjorde snart liknande uttalanden i syfte att lugna marknaden.
Var i bankernas kapitalstruktur placeras strukturerade placeringar? Strukturerade placeringar klassas normalt sett som en s.k. "icke säkerställd senior skuld", vilket innebär att skulden är senior gentemot alla juniora obligationer som utfärdats av banken och har samma ranking som övrig icke säkerställd senior skuld i händelse av konkurs. Det är dock viktigt att notera att detta kan variera mellan olika banker.
Skillnaden mellan en säkerställd senior skuld och en icke säkerställd ligger i att den säkerställda skulden är uppbackad av en finansiell tillgång (säkerhet). Således hamnar både säkerställda och icke säkerställda seniora skulder – och därmed strukturerade placeringar – generellt sett högt upp i kapitalstrukturen och har en hög prioritet vid återbetalning. Men det är alltid viktigt att undersöka varje banks specifika kapitalstruktur för att få en fullständig bild.
Även om historien inte är någon garanti för framtiden, har våren 2023 demonstrerat att strukturerade placeringar som tillgångsslag kan erbjuda stabilitet även under osäkra och turbulenta perioder på bankmarknaden.
När man vid placeringshorisontens slut ser vilka tillgångar som presterat bäst är det lätt att vara efterklok. I våra placeringar med smart allokering bestäms underliggande tillgångars portföljvikter först på placeringens slutdag, vilket gör att man kan dra nytta av marknadens faktiska utveckling - som att vara efterklok redan idag.
Oktober har kännetecknats av hög volatilitet och spretiga aktiemarknader. Strivos diskretionära portföljer har utvecklats hyggligt och gått bättre än respektive jämförelseindex, som sjunkit något. Balanserad har ökat med 0,8 procent, Offensiv med 0,6 procent och Aggressiv med 0,5 procent.
Strivos experter skräddarsyr placeringar utifrån rådande marknadsläge och utvecklar innovativa strukturer för att ge investerare bästa möjliga villkor. I vår senaste emission, 2024:7, har vi valt en struktur där vissa placeringar är kapitalskyddade i en annan valuta än svenska kronor (SEK), nämligen norska kronor (NOK). Men varför har vi egentligen valt att kapitalskydda vissa placeringar i NOK?