Förvaltarkommentar portföljförvaltning april

Aktiemarknaderna har backat under månaden, men skillnaderna har varit stora. Strivos diskretionära portföljer har dock fortsatt att utvecklas marginellt bättre än respektive jämförelseindex. Balanserad steg med 0,1 procent, Offensiv med 0,2 procent och Aggressiv med 0,1 procent. Sedan årsskiftet har den absoluta avkastningen dock legat på en hög nivå med 5,9, 7,7 samt 9,1 procent, vilket är bättre än jämförelseindexen.

Nästan alla regioner sjönk i april, speciellt den tidigare vinnaren Japan, som utvecklades sämst. Emerging Markets steg något, medan Europa sjönk minde än Nordamerika. Efter fyra månader är det dock en omvänd ordning som gäller; Nordamerika har utvecklats bäst, marginellt före Japan, medan Emerging Markets har gått sämst. Jämfört med de olika regionerna hamnar faktiskt den svenska aktiemarknaden först med sina goda 8,1 procent, men till följd av den svaga kronan som har tappat drygt 9 procent, blir det tvärtom en sistaplats om en valutajustering görs.

I april har endast en affär gjorts, nämligen köpet av Finserve Global Security, delvis på bekostnad av den indexlika Öhman Global, samt Morgan Stanleys techfond Global Opportunity. Affären är föranledd av ökande regionala spänningar i världen, som knappast lär bli färre i närtid, men inriktningen är inte snävt försvarsindustri-relaterad, utan snarare bredare på säkerhetslösningar. Som oftast med nya fonder är de initiala andelarna i portföljerna små.

Under april har guldpriset stigit en del, vilket i kombination med den starka dollarn, har bidragit till att AuAg Precious Green har utvecklats starkt. Lannebo Sverige Plus har dessutom lyft Sverige-delen. Vad gäller portföljernas övriga fonder har tyvärr ett flertal backat något (utan några speciella ”bottennapp”) och de övriga har bara stigit marginellt.

När Powell gjorde sin ”pivot” i november förra året meddelade han triumfatoriskt att han räknade med tre sänkningar, vilket finansmarknaderna glädjerusigt överraskande översatte till sex-sju. Ett halvår senare och flera något högre makro-siffror än väntat, bland annat rörande den obrutet starka arbetsmarknaden, har de förväntade sänkningarna justerats ned till två av en motvillig marknad, med pågående diskussioner om ännu färre. Tankarna leder till sagan om Mäster Skräddare, där en förhoppningsfull gubbe går till en skräddare för att få en rock uppsydd, men när han återvänder utlovas han flera gånger gradvis mindre och mindre klädesplagg vid senare tillfällen... Att Europa och speciellt inte Sverige befinner sig i samma läge riskerar att ställa till stora problem via växelkursen. Som tidigare har nämnts har kronan tagit stryk mot dollarn och om sänkningar skall ske i maj eller juni, som verkar aktuellt, riskerar försvagningen blir ännu större. På senaste tiden har det dock kommit hyggligt säkra indikationer (vikande NFIB Hiring Intentions och NFP) på att arbetsmarknaden (till slut) är på väg att bromsa. Gissningsvis får därmed Federal Reserve tillfälle till en första sänkning om någon eller några månader. En av invändningarna mot att Fed bör genomföra några sänkningar alls före valet är att detta kan ses som ett politiskt ställningstagande. 2008, när Finanskrisen var ett faktum, sänkte Fed räntan i september, vilket ledde till en del kritik. Noterbart är också att en diskussion om nivån på den amerikanska skuldsättningen åter har blossat upp, jag har tappat räkningen för vilken gång i ordningen det är sedan Finanskrisen. ”Alla” vill ju tydligen ha ned dollarn, det vill säga politiker och ekonomer från de flesta tänkbara länder, men för mig verkar detta som en gigantisk motsägelse. ”Hela resten av världen ligger kort dollar”, som en gammal kollega och vän uttryckte sig, ”och ingen kan göra något åt läget”, utbrast en annan. När Trump var president hade han svårt att fatta att dollarstyrka är en bieffekt av statusen som världens reservvaluta (och en förutsättning för att kunna skuldsätta USA upp över öronen), men inte heller Biden har signalerat åtgärder för att reducera skulden. Så den lär nog bestå under överskådlig tid.

Lagom till köpet av säkerhetsfonden Global Security lossnade äntligen det amerikanska hjälp-paketet. Utan att förringa stödet på 61 miljarder USD var det dock kanske inte direkt ”krigsavgörande” på kort sikt, fronten hade knappast kollapsat utan hjälpen, men signalen är säkert betydelsefull för stridsmoralen (för försvarare, men också angripare). Vinner Trump i november blir det måhända slut på amerikansk hjälp, men den europeiska handlingsförlamningen tycks i någon mån ha släppt, kanske när politikerna till sist väl har insett att Europa har en mer än sju gånger större ekonomi än Ryssland. EU har beslutat om stöd på 50 miljarder euro och en fond på 100 miljarder har föreslagits (i slutänden handlar det mesta om ekonomi). Frågan är dock om detta kommer att vara avgörande för ett slut på kriget? När den ukrainska offensiven kom i gång trängdes optimistiska bedömare med sina linjaler och förklarade hur kriget skulle vinnas, vilket gjorde mig en smula hoppfull, men mer tvivlande. När den ekonomiska hjälpen sedan uteblev och Kreml blev desto mer högljudd dämpades bedömarna väsentligt, men fortsatte göra bedömningar med kartor och linjaler. Total seger på slagfältet(?) för endera sidan (eller en ”frusen konflikt”) tycktes vara de enda existerande utfallen. Så kom midsommaren och den tidigare Wagner-ledaren Pregozhins protest-marsch mot Moskva. Plötsligt fanns tydligen även alternativet ”statskupp” (eller liknande). Att styrkorna, även förmodat lojala, plötsligt ställde sig vid sidlinjen skrämde uppenbarligen Putin från vettet, trots att han inte var egentlig måltavla i uppgörelsen, som kan liknas vid ett gäng-krig. Det ryska samhället må vara totalitärt, men regimen håller ytterst noga koll på olika typer av ”opinionsuttryck”, som ändå bubblar upp. Ett av otaliga exempel på detta är ”äggkrisen” (som tydligen få icke-ryssar känner till). En kombination av sanktionseffekter och hög inflation gjorde ägg till en bristvara för den ryska allmänheten under förra halvåret. Detta kunde kanske tyckas vara en bisak, men eftersom regimen i alla lägen har försökt spela ned betydelsen av kriget (och de skyhöga förlustsiffrorna), bedömdes läget till slut så allvarligt att Putin själv tvingades be allmänheten om ursäkt (!) i TV i januari. Den ryska ekonomin stagnerade redan på 2010-talet och med en officiell inflation på drygt 7 procent (och styrräntor på 16 procent) stod det säkert inte högst upp på Kremls prioritetslista att behöva påminna allmänheten om att sanktionerna (och kriget) var skuld till att en uppskattad basvara steg med mer än 60 procent. Från början berömde sig Putin om att skapa både ekonomiska förbättringar och ”politisk stabilitet”, sedan länge har dock ryssarna fått nöja sig med en av de båda och sedan terrorattentatet i Moskva inga alls. Det finns således inga skäl för ryssarna att behålla ett autokratiskt styre (förutom regimens avsevärda våldsmonopol). Självfallet är medvetenheten hög i Kreml om det här. Putin fruktar inte yttre fiender, men gång på gång under 1900-talet avsattes landets makthavare av interna krafter. Efter att ha flytt Moskva förra midsommaren liknade Putin till och med sig själv vid den sista tsaren, Nicholaus II, i en TV-sänd vädjan till den egna befolkningen. Jag är av åsikten att det borde räcka för Ukraina att ”bara” hålla ut, förhoppningsvis med stöd av Europa, så kommer Rysslands snabbt ökande problem så att säga ”ta hand om sig själva”. På lite sikt kommer de demografiska problemen, som jag har skrivit om tidigare, så gott som oundvikligen att överskugga de ekonomiska. Även om inte ”bristfällig nyhetsrapportering”, som ovan, direkt hör till ”cybersäkerhet” är även detta område av intresse för Global Security. För närvarande är andelen drygt 10 procent.

Vad gäller den reala ekonomin och de finansiella marknaderna råder, precis som så ofta, ”upp-och-nedvända världen”. I USA talar bedömare om motvind för börserna till följd av Feds uppskjutna räntesänkningar, medan minskande BNP och stigande varsel bereder vägen för svenska räntesänkningar och gläder därmed aktiemarknaden. Med en dåres envishet vidhåller jag att krisräntor, om det nu kommer, knappast lär gynna börsen. Inte heller ser kvartalsrapporterna ut att erbjuda någon större hjälp, i alla fall så här långt; liksom boksluten har de amerikanska rapporterna ”bara” indikerat en något sämre nivå för vinster jämfört med förväntade utfall än genomsnittet, medan svenska bolag åter tycks hamna på riktigt låg nivå, knappt 60 procent (mot genomsnittligt utfall på drygt 80). Jag sitter kvar med fingret på säljknappen, precis som förra månaden…

3-årsjubileum för vårt trackercertifikat

13 december 2024

I fondkretsar brukar man säga att innan det har gått tre år har man inget så kallat "track record". Nu, drygt tre år efter lanseringen av Trackercertifikat Emerging Market Value, har vi nått denna milstolpe - vilket vi vill passa på att uppmärksamma.

Strivo breddar sitt diskretionära erbjudande

08 december 2024

Strivo lanserade nyligen fyra nya modellportföljer som ett komplement till den befintliga diskretionära förvaltningen. Olle Gustafsson som är ansvarig förvaltare berättar om de nya portföljerna, varför de lanseras och vilka kunder de riktar sig till.

Förvaltarkommentar portföljförvaltning november

02 december 2024

Under november har den ganska ”extrema” utvecklingen från oktober fortsatt med generellt svaga aktiemarknader över hela världen, utom i USA, där börserna tvärtom har utvecklats mycket starkt. Utvecklingen påminner mycket om oktober, men med skillnaden att Strivos diskretionära portföljer utvecklades sämre än respektive jämförelseindex. Balanserad ökade med 0,1 procent, Offensiv med 0,7 procent och Aggressiv med 1,0 procent. Med en endast månad kvar på året har portföljerna stigit med goda 10,8 procent, 12,7 procent, respektive 14,1 procent, det vill säga att de två första har gått bättre än jämförelseindexen.