Peter Eklöf
De positiva årsskifteseffekterna är välkända och just vid detta årsskifte påeldades börserna av finansmarknadernas positiva tolkningar av centralbankerna. I flera steg har undervikterna i Strivos diskretionära portföljer minskats och till och med förbytts i marginella övervikter, men inte snabbt nog, varför jämförelseindexen åter har utvecklats något bättre under månaden. Balanserad steg med 2,6 procent, Offensiv med 3,1 och Aggressiv med 3,6 procent. Helårsavkastningarna slutade på 5,3, 8,2, samt 9,1 procent, vilket också är sämre än jämförelseindexen.
Även under december steg samtliga regioner, Europa mest och Emerging Markets minst, med Nord Amerika och Japan däremellan. För svenska placerare motverkades dessa rörelser av kronförstärkningen, som uppgick till hela 3,9 procent mot dollarn, vilket gjorde att den svenska börsen utklassade de flesta marknader. Till följd av kronans pånyttfödda styrka under årets två sista månader (framför allt november) slutade faktiskt helåret med en dollarförsvagning på 3,1 procent. Regionerna valutajusterade uppgångar under 2023 blev således ”bara” 21,9 procent för Nordamerika, 11,7 för Japan, 10,6 för Europa och 2,4 procent för Emerging Markets, att jämföra med Sveriges 19,2 procent; två och en halv normalårsavkastningar på två månader (!).
I november minskades huvudsakligen portföljernas aktieundervikter med hjälp av utlandsfonder. Till följd av den fortsatta kronförstärkningen har det dock lönat sig ganska dåligt att fortsätta öka i utlandet och därför har mest Sverige-fonder adderats under december, trots att jag långt ifrån är övertygad om den svenska börsens förträfflighet. I flera steg har således aktieundervikterna eliminerats och i Balanserads och Offensivs fall till och med efterträtts av marginella övervikter. Aktiespararna Direktavkastning och Cliens Småbolag har köpts eller ökats i samtliga portföljer, samt Spiltan Aktiefond Stabil i Aggressiv. Mindre ökningar i samtliga portföljer har även skett i Storebrand Global Value. Finansieringen har varit blandad och omfattar dels fonder som inte ”passar in”, som SEB korträntefond USD och IKC Avkastningsfond, samt fonder som har minskats för att tillhandahålla likviditet, som Auag Essentials Metals och Atlant Opportunity.
När väl marknadsaktörerna hade slutat tjata om ”Feds Pivot” kom den, helt överraskande, och inte minst för amerikanska bedömare. Före Federal Reserves december-möte i mitten av månaden spekulerade dessa visserligen i bibehållen ränta, men att Powell, så att säga, skulle ”ta finansmarknaderna i öronen” för det överdrivet positiva sentimentet som hade fortsatt att råda. Styrräntan fick mycket riktigt ligga still och några pliktskyldiga kommentarer fälldes om att höjningar fortfarande skulle kunna ske om inflationen tog fart igen, men i övrigt meddelades att styrräntesänkningar nu plötsligt diskuterades och dessutom sänktes den förväntade räntebanan, från två sänkningar under 2024 till tre. En glädjestrålande Powell hade alls ingen kritik att komma med för att finansmarknaderna hade varit så ivriga; mycket hade tydligen förändrats sedan november-mötet tre veckor tidigare. Jag brukar titta på Bloomberg live-sändning via Youtube (för övrig ett tips för framtida Fed-möten), som jag tycker har de snabbaste och bästa (för att inte tala om roligaste) kommentarerna och den lilla panelen konstaterade, inte på något vis skämtsamt, att spekulationerna om ”Powell som en ny Paul Volcker” helt kom på skam med den nyss avslutade presskonferensen; jag tillhörde den tidigare stora grupp som hade lutat åt denna personlighets-tolkning av Fed-chefen, den kanske viktigaste av (icke-valda) ekonomiska tjänstemän i världen.
Om Powell hade informerat ECB-chefen Christine Lagarde om sina tankar vet ingen, men dagen efter körde hon ett möte, där ”higher for longer” tycktes lika cementerat som månaden innan; sänkningar diskuterades inte alls enligt henne. Riksbanken i sin tur bibehöll också styrräntan oförändrad, men verkade influeras mer av Powell än Lagarde. Finansmarknaderna, som påverkades av huvudsakligen positiva makrodata och därför inte verkade ha trott på högre styrräntor, prissatte snabbt cirka 1,5 procentenheters neddragningar under året, vilket med kvartsandelar skulle innebära sex sänkningar, men inte bara i USA, utan också i EU och Sverige (!). Räntemarknadens ”signaler” gör mig dock förbryllad, eftersom världens centralbanker knappast lär sänka sina styrräntor till krisnivåer om det inte blir nödvändigt; räntemarknaderna ser tydligen något annat än aktiemarknaderna (givet, självfallet, att försök till normalisering skall ske och att den experimentella marineringen i ultra-låga räntor inte är på väg att komma tillbaka). Att den svenska tioåriga marknadsräntan halkade under 2 procent är exempelvis inte heller ett tecken på ”styrka”; stigande räntor blir en bieffekt av en sund ekonomisk utveckling med tilltagande efterfrågan på krediter. Eller kanske är det så att inte heller räntemarknaderna, ”de omhuldade” som skall veta bättre, inte riktigt har koll? En god vän, tillika fond-general, visade mig ett diagram som jag inte ägnade mycket uppmärksamhet. Jag trodde felaktigt att det föreställde den svenska inflationsutvecklingen, med Riksbankens missvisande prognoser utritade, bilden som i räntekretsar brukar kallas för ”igelkotten”. När jag tittade närmare insåg jag dock att det var Federal Reserves styrränta det handlade om, med marknadsaktörernas gravt felaktiga konsensuppfattningar vid ett flertal tillfällen. Dessa var som regel minst lika märkliga som ”igelkottens” fantasier; inte heller ”proffsen” inom världens räntemarknader verkar med andra ord ha någon större koll på framtiden…
Som trendföljare står jag inte i vägen för det express-tåg som den svenska börsen har utgjort, men jag tror inte mycket på de fundamentala förutsättningarna. Om finansmarknadernas räntebild stämmer kommer lågkonjunkturen på allvar nästa år, vilket bör leda till lägre vinstnivåer i börsbolagen. Rullande tolvmånaders framåtblickande P/E-tal uppgår till 17,7, att jämföra med 14,6 i slutet av oktober, det vill säga en ökning ungefär som börsutvecklingen; analytikerna tycks inte ha gjort några ytterligare prognosneddragningar efter niomånadersrapporterna (och siffran är ju inte direkt låg i sig). Jag har också svårt att riktigt se den europeiska potentialen som jag var inne på tidigare, nu när den tyska ekonomin tvärbromsar (vilket naturligtvis kommer att påverka Sverige). Överskuldsättning och politisk fragmentering blir ännu större problem än tidigare med ett stridslystet Ryssland. EU:s tidigare stolta enighet kring Ukrainastödet tycks ha fallit i glömska, liksom de utlovade ammunitionsleveranserna. Västvärlden står för 55 procent av världens BNP, Ryssland för mindre än 2, och det borde därför vara enkelt för Europa att prioritera den egna säkerheten. Med stor sannolikhet kommer undfallenheten att få besvärliga följder och vid en eventuell rysk seger väntar nästa krig. Jag har visserligen drivit tesen att Putin är som en maffiaboss, vars enda intresse är makten att kunna plundra sitt råvarurika land, inte ”imperiedrömmar” eller att ”förhindra nato-expansion”, men frågan blir dock lätt akademisk och betydelselös för framtiden. Putins popularitetssiffror har tidigare ökat genom rysk expansion, men till följd av invasionen av Ukraina (möjligen orsakad av dåligt underrättelsearbete eller önsketänkande?) har läget blivit så allvarligt i Ryssland att det inte finns någon annan utväg för honom än fortsatt krig; det enda Putin verkligen fruktar är den egna befolkningen och det är enkelt att skylla ”umbäranden” på påhittade fiender.
Mycket av de senaste månadernas gynnsamma makrodata har som sagt varit av typen ”bad new is good news”, alltså tecken på svagare ekonomisk utveckling än väntat, vilket tillsammans med Europas katastrofalt dåliga beredskap inför den ryska aggressionen knappast utgör källor till glädje. Jag kommer troligtvis att ha fingret på säljknappen under början av det nya året. Med dessa ganska dystra ord vill jag ändå passa på att tillönska kunder och läsare en god jul och ett gott nytt år i efterskott.
I fondkretsar brukar man säga att innan det har gått tre år har man inget så kallat "track record". Nu, drygt tre år efter lanseringen av Trackercertifikat Emerging Market Value, har vi nått denna milstolpe - vilket vi vill passa på att uppmärksamma.
Strivo lanserade nyligen fyra nya modellportföljer som ett komplement till den befintliga diskretionära förvaltningen. Olle Gustafsson som är ansvarig förvaltare berättar om de nya portföljerna, varför de lanseras och vilka kunder de riktar sig till.
Under november har den ganska ”extrema” utvecklingen från oktober fortsatt med generellt svaga aktiemarknader över hela världen, utom i USA, där börserna tvärtom har utvecklats mycket starkt. Utvecklingen påminner mycket om oktober, men med skillnaden att Strivos diskretionära portföljer utvecklades sämre än respektive jämförelseindex. Balanserad ökade med 0,1 procent, Offensiv med 0,7 procent och Aggressiv med 1,0 procent. Med en endast månad kvar på året har portföljerna stigit med goda 10,8 procent, 12,7 procent, respektive 14,1 procent, det vill säga att de två första har gått bättre än jämförelseindexen.