Joakim Sandén
Sommarens börsyra fick ett abrupt slut när en ovanligt hökaktig Jerome Powell talade vid centralbankernas Woodstock. Skenande energipriser i Europa slår mot producentpriserna och förvärrar den redan ansträngda inflationsproblematiken.
Börsmånaden augusti slutade med omfattande nedgångar, som tog fart efter Fed-chefen Jerome Powells tal vid centralbankskonferensen Jackson Hole. ”Det kommer sannolikt krävas en längre period med tillväxt under den långsiktiga trenden för att minska inflationen”, sa en ovanligt hökaktig Powell som även varnade för att inflationsbekämpningen kommer att bli smärtsam. Powells ord fick luften att gå ur marknaden och det amerikanska storbolagsindexet S&P 500, som under augustis första veckor hade stigit betydligt, vände och stängde till sist månaden på minus 4,1 procent. Motsvarande utveckling sågs i Sverige där OMXS30 avslutade månaden ner 5,5 procent. Den minskade riskviljan avspeglas även i en allt svagare svensk krona, som i augusti försvagades med omkring 5 procent mot den amerikanska dollarn.
Den pånyttfunna marknadsoron står i stark kontrast till det marknadssentiment som rådde under juli då riskviljan hade hittat tillbaka efter många månaders frånvaro. Kanske var det salta bad och högsommarvärme som bidrag till en något överdriven optimism bland investerarkollektivet. Därmed inte sagt att det saknades ljuspunkter. Inflationen kan mycket väl vara på väg att toppa, åtminstone i USA. Därtill ingöt relativt starka bolagsrapporter för det andra kvartalet ytterligare tillförsikt.
Skillnaden låg främst i marknadens tolkning av Federal Reserve och dess agerande. ”Don’t fight the Fed”, lyder ett vanligt finansmantra. Trots denna tidsbeständiga varning verkar det vara precis vad julibörsen gjorde. Att ett flertal Fed-ledamöter försökte dämpa entusiasmen spelade ingen roll. Marknaden hade helt enkelt övertygats om centralbanken snart skulle lägga om kursen. En villfarelse som alltså fick sig ett abrupt slut i samband med Jackson Hole.
Det råder i skrivande stund ingen brist på bekymmer. Inflationen urholkar hushållens köpkraft samtidigt som den tvingar centralbankerna att höja sina styrräntor i en ovanligt snabb takt. Flera namnkunniga ekonomer har den senaste tiden gått ut och varnat för en nära förestående recession i såväl USA som i Europa.
Som grädde på moset kommer den europeiska energikrisen där skenande naturgaspriser, till följd av framför allt minskade gasflöden från Ryssland, pressat upp elpriserna till nya rekordnivåer. Tack vare ökad import av flytande naturgas och återaktiveringen av kolkraftverk, är europeiska naturgaslager i linje med 10-årsgenomsnittet. Dessutom planerar EU-kommissionen att inom kort presentera åtgärder för att begränsa kopplingen mellan gas- och elpriser. Även om detta såklart är positivt är situationen mycket allvarlig och svåröverblickbar. Energipriserna slår direkt mot producentpriserna vilket förvärrar den redan allvarliga inflationsproblematiken. I detta sammanhang ökade de tyska producentpriserna med 37,2 % i juli, den största ökningen någonsin.
Även om problemen med inflation, stigande räntor och recessionsoro delas av båda sidor atlanten är det nog ganska uppenbart att molnen är mörkast i Europa. Utöver energikrisen och kriget i Ukraina komplicerar Eurozonens inneboende problematik med fragmenterade marknader ECB:s åtstramningspolitik.
För amerikanskt vidkommande finns det ett par ljuspunkter att ta fasta på. I en färsk analys[1] från investmentbanken Goldman Sachs spår man att en eventuell kommande lågkonjunktur i USA sannolikt skulle bli betydligt mildare än tidigare gånger.
För det första innebär det ovanligt stora antalet lediga jobb att sysselsättningseffekterna av en negativ produktionschock dämpas. Generellt tyder kombinationen av överefterfrågan och oelastiskt utbud på att en nedgång i efterfrågan kommer att ha en större negativ inverkan på priset än på produktionen. Detta, menar man, gäller inte bara för arbetskraft utan även för bostäder och sällanköpsvaror.
För det andra menar man att även om jobbtillväxten skulle bromsa in ordentligt skulle det få en betydligt mindre påverkan på konsumtionen än under tidigare cykler. Här argumenterar man för att nettoeffekten av en minskad inflation på hushållens disponibla inkomster mycket väl kan vara positiv. Man lyfter också fram hushållens höga sparande och den privata sektorns starka balansräkningar.
Som ett sista argument för sin tes lyfter man fram det faktum att det fortfarande finns ett antal sektorer i ekonomin med stort återhämtningsutrymme efter pandemin. I kombination med tilltagna offentliga satsningar på klimat och infrastruktur, skulle det få en tillväxtdrivande effekt även i en generell nedgångscykel.
[1] https://www.goldmansachs.com/insights/pages/why-a-recession-would-likely-be-mild.html
När man vid placeringshorisontens slut ser vilka tillgångar som presterat bäst är det lätt att vara efterklok. I våra placeringar med smart allokering bestäms underliggande tillgångars portföljvikter först på placeringens slutdag, vilket gör att man kan dra nytta av marknadens faktiska utveckling - som att vara efterklok redan idag.
Oktober har kännetecknats av hög volatilitet och spretiga aktiemarknader. Strivos diskretionära portföljer har utvecklats hyggligt och gått bättre än respektive jämförelseindex, som sjunkit något. Balanserad har ökat med 0,8 procent, Offensiv med 0,6 procent och Aggressiv med 0,5 procent.
Strivos experter skräddarsyr placeringar utifrån rådande marknadsläge och utvecklar innovativa strukturer för att ge investerare bästa möjliga villkor. I vår senaste emission, 2024:7, har vi valt en struktur där vissa placeringar är kapitalskyddade i en annan valuta än svenska kronor (SEK), nämligen norska kronor (NOK). Men varför har vi egentligen valt att kapitalskydda vissa placeringar i NOK?