Joakim Sandén
Under Coronapandemin har tiotals triljoner dollar injicerats i den globala ekonomin. Vad händer med dessa pengar, och vilken effekt får det på inflationen, när vaccinationsskyddet tillåter en återgång till våra vanliga liv?
Rädsla för stigande priser – inflation – har de senaste veckorna kommit att bli ett huvudtema i både svensk och internationell finanspress. Ökade inflationsförväntningar har pressat upp amerikanska långräntor och tvivel kring Fed:s löfte om låga räntor under överskådlig framtid har börjat få fäste.
Framförallt handlar oron om vad som skulle hända på aktiemarknaden om inflationen tog fart på riktigt. Dagens höga värderingar motiveras nämligen av låga avkastningskrav och få alternativ till aktier – två sidor av samma lågräntemynt.
De höjda inflationsförväntningarna tar fäste på såväl stigande råvarupriser som omfattande stimulansåtgärder, vilka bidragit till en kraftig ökning av penningmängden i många länder. I USA har den s.k. monetära basen (mängden centralbankspengar) ökat med över 50 procent under de senaste 12 månaderna. Enbart detta faktum är ett rött skynke för ”inflationisterna” som inte sällan drar ett likhetstecken mellan inflation och penningmängdstillväxt.
Det senaste årets krisstöd (både finans- och penningpolitiska åtgärder) har resulterat i att tiotals triljoner amerikanska dollar har injicerats i den globala ekonomin. Strategin har fungerat då den åtminstone på kort sikt inneburit färre företagskonkurser och förlorade jobb.
Baksidan är det som många beskrivit som en K-formad återhämtning. Istället för tillväxt- och inflationsdrivande effekter (som investeringar och ökad konsumtion) har de monetära injektionerna primärt drivit upp tillgångspriser, framförallt på aktier och fastigheter. De som före pandemin ägde tillgångar har därmed blivit rikare medan de som inte ägde några tillgångar har lämnats bakom.
Att pengarna ”fastnat” i tillgångar, snarare än att sippra ut i den reala ekonomin, är kanske inte så konstigt med tanke på nedstängningarna och människors begränsade rörelsefrihet. På ekonomjargong pratar man om pengars omsättningshastighet (eng velocity of money) vilken för närvarande är väldigt låg. I frågan om inflationens vara eller icke vara är detta ett mycket centralt begrepp att hålla koll på.
Vi kan göra en enkel räkneövning. I skrivande stund uppgår USA:s bruttonationalprodukt (BNP) till ca 21 000 miljarder dollar. Delar vi det med den senaste siffran från diagrammet över USA:s monetära bas (5 200 miljarder dollar) får vi en förenklad uppskattning av den nuvarande omsättningshastigheten av pengar i USA. Kvoten uppgår till ca 4 och innebär ett en amerikansk dollar i genomsnitt byter ägare fyra gånger under ett år. Hade vi gjort samma övning för ett år sedan hade siffran blivit ca 6,5.
Omsättningshastigheten har med andra ord minskat med över en tredjedel. Detta är anledningen till att inflationen inte tagit fart, trots att ”sedelpressarna” gått på högvarv. Vi använder helt enkelt inte våra pengar i samma utsträckning som förut vilket ledet till ett lågt efterfråge- och inflationstryck. Även om just detta exempel är taget från USA ser bilden liknande ut på andra håll.
Det är fortfarande för tidigt att säga vad som kommer att hända när vaccineringen kommit så långt att det tillåter en återöppning av våra samhällen. Med det sagt kan det ändå vara intressant att spekulera.
Den uppmärksamme läsaren kanske noterade att penningmängden multiplicerat med omsättningshastigheten ger aktuellt BNP. Om vi leker med tanken att en återgång till en normal tillvaro hade inneburit en omsättningshastighet på samma nivå som före pandemin, dvs 6,5, skulle det tillsammans med den nya penningmängden (här definierat som den monetära basen på 5 200 miljarder dollar) ge en BNP-siffra på 33 800 miljarder dollar. Detta skulle i sin tur motsvara en (nominell) BNP-tillväxt på osannolika 61 procent från dagens nivå.
Det säger sig själv att huvuddelen av dessa 61 procent inte hade utgjorts av någon verklig produktivitetstillväxt i ekonomin. Istället hade ett sådant scenario inneburit en inflatorisk period som helt hade saknat mostrycke i modern tid.
Som tur är finns det ingen naturlag som säger att vi skall tillbaka till den tidigare omsättningshastigheten av pengar. Istället talar mycket för att pandemin har förändrat våra beteenden i grunden, där inte minst våra preferenser för sparande och investeringar har permanentats på en ny (högre) nivå. Därtill leder digitaliserade konsumtions- och kommunikationsbeteenden till effektivitetsvinster och att inflationstrycket hålls nere.
Som alltid är det tiden som får utvisa vart vi hamnar. Tills dess bör den som oroar sig för inflation, vid sidan av stimulanspaket och amerikanska långräntor, även hålla koll på eventuella förändringar i nyckeltalet ”pengars omsättningshastighet”.
När man vid placeringshorisontens slut ser vilka tillgångar som presterat bäst är det lätt att vara efterklok. I våra placeringar med smart allokering bestäms underliggande tillgångars portföljvikter först på placeringens slutdag, vilket gör att man kan dra nytta av marknadens faktiska utveckling - som att vara efterklok redan idag.
Oktober har kännetecknats av hög volatilitet och spretiga aktiemarknader. Strivos diskretionära portföljer har utvecklats hyggligt och gått bättre än respektive jämförelseindex, som sjunkit något. Balanserad har ökat med 0,8 procent, Offensiv med 0,6 procent och Aggressiv med 0,5 procent.
Strivos experter skräddarsyr placeringar utifrån rådande marknadsläge och utvecklar innovativa strukturer för att ge investerare bästa möjliga villkor. I vår senaste emission, 2024:7, har vi valt en struktur där vissa placeringar är kapitalskyddade i en annan valuta än svenska kronor (SEK), nämligen norska kronor (NOK). Men varför har vi egentligen valt att kapitalskydda vissa placeringar i NOK?