Vad är en Credit Default Swap?
En Credit Default Swap (CDS) är ett finansiellt kontrakt som används för att överföra risken för default (misslyckande att betala tillbaka skulden) på en obligationsförbindelse eller annat skuldinstrument från en part till en annan.
En CDS går till så genom att köparen av kontraktet gör ett antal periodvisa betalningar till säljaren och i gengäld erhåller ett skydd i form av en utbetalning ifall den underliggande så kallade referensentiteten genomgår ett kreditevent under löptiden av kontraktet. Kontraktet kan således jämföras med en försäkring där köparen försäkrar sig mot att t.ex. en bank som denne lånat ut pengar till, dvs. köpt obligationer eller andra skuldebrev i, går i konkurs. Löptiden på kontrakten är vanligtvis mellan 1 och 10 år. Allra vanligast är de 5-åriga kontrakten.
Referensentiteten, som ett CDS-kontrakt är kopplat till, utgörs vanligtvis av ett företag eller en stat. Det är viktigt att understryka att denna referensentitet inte utgör en part i kontraktet. Vem som helst kan i teorin ingå ett CDS-kontrakt, detta oavsett om man besitter underliggande låneinstrument (tex obligation) för vilket kontraktet syftar till att försäkra. Om köparen av ett CDS-kontrakt inte äger underliggande referensentitet kallas det för ”naken” CDS. Möjligheten att ingå ett naket CDS-kontrakt tillåter investerare att spekulera i företags och staters kreditvärdighet.
Priset, även kallat spreaden, på CDS-kontraktet indikerar hur stor den årliga betalningen är för att skydda en viss summa. Spreaden anges i baspunkter per år av kontraktets nominella belopp. En spread på 100 baspunkter innebär att det för en investerare som vill skydda 10 MSEK kostar 1% x 10 MSEK = 100 000 SEK årligen att köpa CDS-kontraktet. Prissättningen av CDS-kontrakten sker i finansmarknaden och nivåerna för kontrakten kan användas som en indikation på marknadens förväntningar på kreditrisk.
Eftersom att marknadspriset på ett CDS-kontrakt återspeglar marknadens aktuella syn på kreditrisk utgör det en bra källa till information för en lång rad olika aktörer som är intresserade av referensentitetens kreditvärdighet. Liknande information kan givetvis erhållas från de olika kreditvärderingsinstitutens betyg men dessa är av förklarliga skäl inte lika uppdaterade.
Vilka aktörer använder CDS-kontrakt och varför?
De största utgivarna av CDS-kontrakt är kommersiella banker. En vital del av bankers verksamhet involverar kreditrisk till följd av sin utlåningsverksamhet. CDS-handeln erbjuder ett smidigt verktyg för att hantera denna riskexponering. Man kan helt enkelt reducera och diversifiera sin risk utan att ta bort tillgångar från sina balansräkningar, och utan att involvera låntagarna. Om en bank istället väljer att förändra sin riskexponering genom att omstrukturera utestående lån krävs vanligtvis låntagarens medgivande. Detta är ofta en betydligt dyrare och mer komplicerad process.
Ett annat vanligt användningsområde av CDS-kontrakt är i rent spekulationssyfte. Som angivet ovan möjliggör kontraktet spekulation i referensentitetens kreditvärdighet. Köpare av CDS-kontrakt tror på en stigande kreditrisk och större sannolikhet för att det ska inträffa en kredithändelse i referensentiteten, samtidigt som säljare tror på en sjunkande kreditrisk och en lägre sannolikhet för kredithändelser. En investerare kan dessutom vara av åsikten att CDS-spreaden är felprisad (antingen för hög eller för låg) relativt till underliggande kreditvärdighet, och kan därigenom erhålla avkastning från kommande korrigering. Det är också betydligt enklare att skapa en kort position i kreditrisk med ett CDS kontrakt än vad det är att ”blanka” en obligation, vilket är en tämligen komplicerad process. Vidare underlättas skapandet av hävstångspositioner då ett ingående av ett CDS-kontrakt inte kräver någon initial överföring av pengar. Alla dessa möjligheter gör CDS-kontraktet till ett utmärkt spekulationsverktyg - inte minst för fonder med lite friare placeringsmandat, såsom hedgefonder.
Handeln med CDS-kontrakt
Handeln med CDS-kontrakt genomförs vanligtvis utanför börs eller annan reglerad marknadsplats. Denna typ av handel går under namnet OTC-handel (från engelskans over the counter) vilket medför att instrumentet bättre lämpar sig för institutionell handel snarare än för privathandel. CDS:er handlas vanligen regelbundet under dess livslängd och värdet/priset på kontraktet fluktuerar över tid baserat på referensentitetens kreditvärdighet. Läs mer om hur prissättningen går till nedan.
CDS-index
Fram tills nu har diskussionen handlat om enskilda CDS-kontrakt vilka är kopplade till en specifik referensentitet, exempelvis ett visst företag. Utöver dessa så kallade ”single-name CDSs” finns det dessutom index som består utav en korg av flera olika CDS-kontrakt. Vanligen baseras indelningen i ett CDS-index på referensentitetens kreditbetyg (exempelvis investment grade eller high yield) och geografisk hemvist.
Till skillnad från enskilda CDS-kontrakt, som är rena OTC-instrument, är handeln med CDS-index helt standardiserad vilket vanligen medför bättre likviditet och därmed en mer effektiv och transparant handel. Det blir billigare för banker och andra finansiella institut att ”hedga” sina obligationsportföljer. Förekomsten av CDS-index gör det möjligt för mindre investerare att, på ett någorlunda enkelt sätt, överhuvudtaget spekulera i kreditrisk. Risken reduceras på grund av diversifiering då investeraren tar en bred vy på en del av marknadens totala kreditrisk.
Det finns för närvarande två huvudfamiljer av CDS-index: CDX och iTraxx. CDX tillhandahåller index för företag i tillväxtländer samt i Nordamerika medan iTraxx svarar för resterande del av världen. Ett exempel på ett vanligt CDS-index är iTraxx Main som följer CDS-kontrakt från 125 europeiska bolag med kreditbetyget ”Investment Grade”.
Hur bestäms priset på ett CDS-kontrakt? (Fördjupning)
Marknadspriset på ett CDS-kontrakt, dvs ”spreaden”, bestäms under kontraktets löptid av de vanliga marknadskrafterna utbud och efterfrågan. Vad som påverkar detta pris, samt hur ett CDS-kontrakt värderas initialt, går att formalisera i en enkel värderingsmodell enligt nedan:
Anta att nuvärdet av alla framtida periodvisa betalningar som köparen av CDS-kontraktet (försäkringstagaren) betalar är:
Notera att periodiseringsfunktionen ”samlar upp” kontraktets årliga premiebetalningar. Dessa viktas sedan av sannolikheten att kontraktet fortlöper (dvs att ingen kredithändelse inträffar). Slutligen diskonteras värdet till tidpunkt 0 (CDS-kontraktets startdag).
I gengäld för de periodvisa betalningarna erhåller köparen av CDS-kontraktet ett värde bestående av det monetära skyddet mot eventuell kredithändelse. Detta värde kan beskrivas enligt följande ekvation:
Då tidsramen för eventuella kredithändelser är kontinuerlig över CDS-kontraktets löptid erhålls den förväntade ersättningen genom att man integrerar/summerar ”ersättningsfunktionen” från 0 till T. Notera att ersättningsfunktionen beskrivs av det sannolikhetsviktade (och diskonterade) belopp som CDS-innehavaren kan räkna med att erhålla vid en given tidpunkt t.
Vi kan nu beskriva värdet av ett CDS-kontrakt (utifrån köparens perspektiv) som skillnaden mellan andra och första ekvationen:
Tredje ekvationen är intressant att studera utifrån perspektivet att se vilka faktorer som påverkar CDS-kontraktets värde under dess löptid. Man kan exempelvis enkelt se att en ökad sannolikhet för kredithändelse (lägre Q) ökar kontraktets värde. Man kan också använda tredje ekvationen till att prissätta nyutgivna CDS-kontrakt, dvs att bestämma spreaden. För att två parter skall kunna enas om att ingå ett CDS-kontrakt måste båda parters nettonuvärde av kontraktet vara lika med noll. Hade så inte varit fallet hade den ena parten haft en initial ekonomisk fördel gentemot den andra, och som vi vet finns det inga ”gratisluncher” på den fria marknaden. Prissättningen sker därför enkelt genom att sätta NV_cds till 0 och därefter lösa för spreaden S.
